Lana Brunell

Min blå donna gör som hon vill

Hon är söt men väldigt obstinat. Beter sig konstigt när man minst anar det.

Nyligen ringde ett ungt par på vår dörr och sa att hon skrämt slag på dem. Hon hade börjat blinka precis när de gick förbi i mörkret. De trodde det var ett practical joke, men det var ju bara hon som fick ett ryck igen.

Jag borde ha lyssnat på pappas varningsord. "Akta dig för skräpbilar" sa han. Min salig far hade inga höga tankar om en viss sorts bilar.

Men när ens föräldrar inte längre finns står man där en vacker dag och har glömt bort förmaningarna. Som förrförra sommaren, när jag bestämde mig för att köpa en cab. Maken försökte påminna mig om pappas ord, eftersom det råkade vara "fel" märke. Men jag hörde inte eftersom jag hade blivit kär i den blå skönheten.

Jag hivade glatt upp plånboken, och vips var hon min.

Redan från början gjorde hon klart att det var hon som bestämde. Hade hon lust gick rutorna upp, om inte lät hon dem vara nere. När det regnade blev det snabbt blött i bilen. Jag åkte till verkstaden och hon kopplades till en dator. Snart konstaterade mekanikern att neeej då, det fanns inget fel på bilen.

Rutorna har dock fortsatt att leva sitt eget liv, även på vintern. Då blir det kallt när de plötsligt öppnas någon centimeter och stannar i det läget. Fast värre är cab-taket som vid flera tillfällen hakat upp sig halvvägs, regnar det DÅ kan man ta en simtur i bilen sedan.

Mest irriterande är blinkningarna. När man kör börjar först displayen blinka, och sedan ALLA lampor i HELA bilen. Andra trafikanter måste tro att jag inte vet åt vilket håll jag ska svänga.

Och nu har min bil som sagt börjat bete sig så här även när hon är avstängd. Hon kanske vill överraska förbipasserande. Det känns inte riktigt okej.

Jag som nästan hade glömt pappas ord, hör dem tydligt igen.

"Köp inte skräpbilar. Det blir problem".

Han syftade bland annat på bilar av "fel" märke som mamma hade. De krackelerade fullständigt av rost på bara några år.

Och den splitternya bilen jag och maken investerade i som nyblivna föräldrar. "Fel" märke såklart, som i princip tappade motorn på grund av ett tillverkningsfel.

Aldrig mer en sådan bil, sa vi då. Men nu är jag där, i den felaktiga syltburken, igen. Min bil är så fin men går inte att lita på för fem öre. Ibland får den för sig att stå och tuta en stund. Eller att inte vilja öppna bakluckan.

Min blå donna blev genomgången igen, för dyra pengar, innan sommaren. "Ett mjukvarufel som vi inte vet hur man lagar" blev diagnosen. Nähä.

När nu nästan alla bilar är datoriserade så vore det väl på sin plats att verkstäderna hängde med i utvecklingen tänker jag lite försynt.

Så min kära cab fortsätter att bete sig precis som den vill. Och jag har börjat fundera på att byta ut henne mot något annat. Något mer pålitligt, som går att laga. Och tyvärr måste jag väl lägga till att en bil av ett sydeuropeiskt märke lär det nog inte bli igen.